Blått blir Vitt blir Brunt

Strax innan jul fick Milo man sig en ny säng.

Jag hade ju lovat maken att inte göra om förra julens misstag

- att åka på mellandagarna till Ikea när det var tonvis med snö ute och handla möbler.

Så jag gjorde det innan jul denna gången istället ;-)

Sist resulterade handlingen i att vi kom hem med en fylld bil, men ingen som helst möjlighet att köra upp till dörren. Istället fick vi hala och dra dessa fördömda paket på en plastpåse upp för backen.

Denna gång kom jag upp för backen, fick hjälp av grannens make att lyfta in paketet från bilen och började montera..

Det var ett helvete!!

Ensam med 3 barn (maken var på skidresa) sängen skulle monteras upp i hemlighet.

Det gick ju inte riktigt som planerat.

Om jag ska berätta den riktiga sanningen så slutade det väl eg med att maken fick komma hem från skidresan och montera säng.

Nu var jag alldeles för ärlig. 

Ett ögonblick av svaghet!

Från början såg sängen ut så här. 

I mellandagarna stannade barnen kvar hos mormor och morfar och arbetet kunde så sakta börja.
Sängen blev vit. 
För ovanlighetens skull menar jag.
Milton vill ha den brun säger han.
Men nää där går gränsen.
Svart kanske. Bara kanske, ev i så fall när nya rummen är klara.
Dock är den inte klar och nu inväntar vi nästa tillfälle då mamman min känner sig så ok i handen att hon kan ta barnen en helg.
Då ska den målas klar.

Under sängen har jag hängt upp ett stormönstrat tyg, Milo man har sedan yttepytte liten haft någon förkärlek till grönt. 

Och då fick det bli det!

Mamman älskar, ja verkligen älskar turkost..

Eftersom killen inte är så himla stor, varken i ålder eller storlek 

satte vi upp ett par handtag på sängen för att han lättare skulle kunna ta sig upp och ner.

Det funkar riktigt bra faktiskt.

Makens idé och jag var väl inte den lyckligaste i stan när jag sa ja till att Milton säkrare skulle kunna ta sig upp och ner.

Men jag får erkänna så här i efterhand att det blev inte så fruktansvärt fult som jag trodde.

Gud vilket svagt ögonblick jag är i. 

Det är väl riktig tur att maken inte läser min blogg om jag inte tvingar honom.

Att erkänna att han har rätt och jag fel...

Det är stora grejor det!!

Linda